Idag har vart en tung dag. Ett år sen jag förlorade min allra bästa vän. Ett år har jag gått utan honom vid min sida.

 

Min älskade Moonis. Han fattas mig och det gör ont. Så jävla ont. Han är en av de mest klokaste och ärligaste, med den finaste personlighet jag någonsin har träffat och det tog mig lång tid att inse det. Så otroligt mycket denna ponny har gett mig och det är jag såsåså tacksam för. Jag kan nog inte förstå hur mycket han lärt mig. Och än kan jag nog heller inte riktigt förtså att han är borta.